Dvärgen -en dikt av Kent Andersson
Kom och skratta åt Lilleput
Le åt hans krumma små ben
när han dansar för dig med små
små skutt
och lockar dig in i entrén.
Vi går in i Lilleputlander
i Lilleputlandet där dvärgarna bor.
Där står hela det fullvuxna bandet
i helgdagskläder och glor
på en liten, liten smedja
där en liten, liten smed
hamrar på en liten kedja
på ett litet, litet städ.
På den lilla ässjan brinner
elden som gör smeden varm
och den lilla svetten rinner
längs han lilla, lilla arm.
Åt den munterhet som råder
bockar dvärgen lite trött.
Dvärgar tackar för applåder
och den uppskattning dom mött.
Men isar det inte längst inne i
märgen,
kväver du inte ett fasans skri,
när du ser människor skratta åt
dvärgen
som bara är lite mindre än vi?
I plommonstop, kubbar,
cylinderhattar
står man och pekar på dvärgen
och skrattar,
tills dvärgen blir ledsen och fäller
en tår
som bara är lite mindre än vår...
Vad gråter en dvärg åt?
Detsamma som du
Det vimlar av dvärgar i världen
nu.
Förkrymta, förhånade, olyckligt
lottade
står dom försmådda, för små, och
bespottade
och tittar med sorg på det lilla
dom fått
i sina små liv, och dom gråter så
smått,
åt det lilla, lilla fatet
med sitt lilla, lilla bröd
åt det lilla, lilla hatet
med sin stilla, lilla glöd,
åt den lilla, lilla vreden
med sin lilla, lilla brand
åt den lilla, stilla vreden
i hans knutna lilla hand,
åt den lilla, lilla krampen
i hans lilla, lilla bröst
åt den stilla, lilla kampen
med sin illa, lilla röst.
Men lossnar det inte små flagor
av färgen
på huset vi målat med...
demokrati-
när du ser människor sparka på
dvärgen
som bara är lite mindre än vi.
Vad slåss en dvärg för?
Detsamma som du.
Det vimlar av dvärgar i världen
nu.
Förkrymta av maktspråk och
lagarnas text
förbannar han dom som har
hämmat hans växt.
Då knyter han näven och reser
sig opp
med stigande vrede och växande
kropp.
O, ni som växer er höga som
bergen där himlen är klarblå och
sikten fri:
Fruktar ni inte den framtid då
dvärgen
växer sig hundrafalt högre än ni?