Dialog i Mariagränd

 

Där satt hon i månskenet, blek och ensam
i gränden, bland lera och sten.
I slitna kläder och med håret på ända
och med nakna blåfrusna ben.
Hennes ögon stirrade rakt genom mörkret
mot muren mittemot.
Hon viskade stilla med trasiga läppar:
Oh gud, vad har jag gjort?

 

Välkommen hit, min unge man.
Ni har väl inte gått fel?
Ni ler så förnöjt fast ni står här i sörjan,
men ni har kanske druckit en del.
Jag ser på ert ansikte och era kläder
att ni inte alls hör hit.
Era kläder är nya, era skor är så fina
och er hy är så vacker och vit.

 

Varför sitter du här på marken och fryser?
sa jag och vinglade till.
Jag ser ju att du darrar och själver och ryser.
Är det verkligen detta du vill?
Jag känner ett ställe dit vi kan gå,
jag är lika ensam som du.
Fast jag har pengar och du ingenting
så är vi tillsammans just nu.

 

Oh där tar du fel, min unge vän.
Jag är inte ensam, bara kall.
Det finns många som har lika lite som jag,
och en del har ingenting alls.
Nej, jag sitter på marken för att benen är trötta,
och jag själver mest av gråt.
Men sorgen jag känner och värken i kroppen
kan era pengar kanske göra nåt åt.

 

Så jag satte mej ner på marken bredvid,
och hon var vacker och vän som ett troll.
Och T-banan stängde och vi hörde sista tåget
ta av och försvinna på håll.
Jag somnade under den stjärnklara himlen,
och när jag vaknade hade hon gått.
Men i handen höll jag en liten bit papper
med kvinnans adress som jag fått.

 

Nu är jag tillbaka där jag hör hemma
i mitt åtta kubikmeters rum.
Nu är det bara väggen som möter min stämma,
men betongen är döv och stum.
Idag tog den frihet jag stal mej slut
efter tio dar i snön.
Fyra par hundar och nio pistoler
kom när jag sprang över sjön.

 

Så nu sitter jag här, utan sol eller stjärnor,
och klockan kan va' vad som helst.
Och jag tänker på kvinnor och på brännvin och Jesus,
på Lenin och på Marx' manifest.
Och jag tänker på lagen som låter en utslagens
liv bara rinna ut,
när den samtidigt skyddar förbrytarna som
snart ser till att vår luft tar slut.

 

Jag har stulit och rövat och rymt och blitt fångad.
Därför sitter jag här,
medan dom som har lurat sitt folk på miljoner
lever i Basel och Bern.
Men jag tänker rymma så länge jag lever,
man kan inte bo som en hund.
Och det kommer en dag då sanningen segrar,
så sant som att jorden är rund.

 

Förr när man inte var stämplad som farlig,
fick man ibland komma ut.
på gården och tala med dom andra,
och enas kring nya beslut.
Men har man svikit förtroenden så många gånger
som jag har hunnit med,
då är det säkrast för landet, för Gud och för kungen
att man hålles i avskildhet.

 

Jag funderar ibland över dom som har medel
att betala min mat och min säng,
när så många av dom som släpps ut härifrån
så snart är tillbaka igen.
Hur har dom mage att kalla det vård
när man tvingas att leva ett konstgjort liv.
Och vad dom egentligen menar med återanpassning
när man förnedras här hela ens tid.

 

När man sitter som jag då har man all tid
i världen att tänka på
att trots att man lever sitt liv i en bunker
så finns det alltid en chans att gå.
Och det räddar förståndet att man lever med känslan
av att snart kunna slå sej fri.
Men hur kommer det att gå när någon bestämmer
att nästa gång tar dom ens liv?

 

Jag talar ofta om revolutionen,
i mina brev till dej.
Och jag jobbar så gott jag kan för att få
dom andra att ena sej.
För vi är ju ändå av samma slag
både arbetare och tjuv.
Vi är alla förtryckta av dom som har pengar,
men hämden blir dubbelt ljuv.

 

Men nu lämnar jag dej, du min fattiga kvinna
som är min enda tro.
Fast jag knappast vet vem du är eller liknar,
så känner nån till mina ord.
Det är svårt att nå dej när jag är ute.
Ja, det är svårt att hinna fram.
Och om du inte längre vill ha mina plågor
så ge mitt brev till nån ann'.
Och om du inte längre vill ha mina plågor
så ge mitt brev till nån ann'.

 

"Den på 70-talet välkända förmögenhetsbrottslingen Tony Rosendahl berättade en dag i en tidning om livet och tankarna bakom fängelsemurarna. Artikeln gjorde mycket djupt intryck på mej, och utöver denna sång blev resultatet också att jag strax efteråt började engagera mej i kriminalvårdspolitiken i Sverige"

 

 

Titel: Dialog i Mariagränd
Album: Vem är det som är rädd? (1974)
Text: Björn Afzelius
Musik: Björn Afzelius