Hur startade det hela?

 

2008 bildades Revolutionsorkestern, bandet bakom Thorsten Flinck. Och...samma gubbar som var med på den första spelningen på Dalarö Strand Hotel är samma gubbar (plus Kenny H.) som stod på scenen tre och ett halvt år senare den 4 februari i Växjö som inslag nummer sju under melodifestivalens första deltävling år 2012. Att gänget gick vidare till den andra chansen var givetvis den största triumfen i bandets historia. Så långt från Tyresö Golfbana och Järnsta Kulturhus som det bara går, på blott något år.

 

Så hur började då denna lilla saga, och vad är det som har hänt sen den lite knaggliga starten under dessa snart fyra brokiga år? Läs vidare så ska jag klargöra det hela lite grann - osminkat och ärligt. Ord för ord precis som det var och precis som det är.

 

Jag som skriver dessa rader - Micke - driver en skivbutik i Hornstull i Stockholm under mitt eget namn. "Mickes" i kortform. "Mickes CD, Serier & Vinyl" i den längre varianten. För ungefär tolv år sedan, runt år 2000, så dök en ny blivande stammis upp i affären. En person som onekligen skulle komma att få ett stort inflytande på mitt framtida liv: Thorsten Flinck.

 

Första gången Thorsten dök upp i min butik så skällde jag faktiskt på honom. En inte helt nykter Thorsten ställde sin akustiska gitarr mot en bunt CD-skivor som föll till golvet. Min reaktion lät ju inte vänta på sig, och jag fick ett lätt grymtande "Ja ursäkta så mycket då!" tillbaka. Men värre än så var det inte, och har sällan blivit senare heller. Som de utåtriktade och sociala människor som vi båda är så etaberade vi i stället snabbt en vänskaplig kontakt under de gånger då denne dök upp i affären. På Thorstens inrådan så började jag gå på olika teaterföreställningar i Thorstens regi. Roligt, imponerande, men även tidigt en inblick i en inte helt okomplicerad artist och människas agerande på och utanför scenen. För hur var det med Paria på Tantogården, där jag och min syster enligt löfte skulle stå på gästlistan och få äta och dricka en timma innan föreställningen skulle börja? No, no. Ingen Micke med syster på någon lista där inte. Som tur var så hade jag en tusenlapp på mig, så det löste sig ändå. Men förbannad blev jag. Väl inne så fick vi dock se en formidabel föreställning, mer än väl värd sitt pris, så jag gick trots allt därifrån med mungiporna uppåt. En bra lektion för framtiden var det också... Som jag ofta har sagt om Thorsten: strulet kommer man aldrig att komma undan med den mannen, det finns och kommer alltid att finnas där, men runt hörnet så finns det oftast en belöning som gör att det nästan alltid mer än väl är mödan värt att slänga sig in i det.

Nåväl, låt oss raskt gå fram till juli år 2008.

 

Thorsten var tidigt medveten om att jag själv spelat mycket gitarr i olika grupper under årens lopp. Tanken hade tidigare funnits hos mig att en dag skulle vi nog kunna spela ihop, Thorsten och jag, även om jag i huvudet aldrig riktigt konkretiserade i vilken omfattning. Så en dag i mitten på juli, nämnda år 2008, så kom Thorsten in i min affär och sa till mig rakt ut: "Öh, Micke...jag är bokad för två spelningar på Dalarö om en vecka...Torsdag, fredag...Öh...skulle du kunna dra ihop ett band till det?" "Jovisst, kan jag göra det!" svarade jag i min vanliga franka stil. Det lät ju väldigt roligt, men hur det skulle gå till visste jag inte riktigt. Men, det kändes som en chans för bra för att inte ta.

 

Som det nu blev så var det egentligen bara basisten Magnus som jag själv fixade via en bekants bekants bekant (Stina som kände Pelle som rekommenderade Jonas som tipsade om Magnus Eugensson!). Magnus krävde ett par rejäla övertalningar innan han ytterst motvilligt tackade ja. Jag tror att han i dag är ganska så glad för min envishet.

 

Nummer två på listan, klaviaturist Ulf Wahlberg, hade spelat i Flinka Fingrar - bandet som Thorsten hade haft bara någon månad tidigare. Thorsten föredrog att jag ringde upp Uffe och frågade om dennes eventuella medverkan på Dalarö. Nu var jag i det här läget helt ovetandes om att Flincka Fingrar inte upplösts i full harmoni, och jag blev lite förvånad över att höra Uffes minst sagt tveksamma röst. Jodå, nog skulle han kunna tänka sig att spela på Dalarö med Thorsten Flinck. "Men...om det bara blir pannkaka på torsdag så kommer jag inte på fredag! Så är det bara!" Jag försäkrade honom om att så skulle det absolut inte bli. Av någon anledning såå gick jag i god för det, hur jag nu kunde göra det...

 

Siste man in var Robert "Trum-Robban" Olsson som Thorsten själv hittade på numera avsomnade Birka Musik.

 

Och där hade vi ett band! Mot Dalarö och Strand Hotell!

Den första av de två spelningarna på Dalarö hade inletts med att Thorsten med full entusiasm hade kommit släpandes med en låtrepertoar som bestod av först så gott som hela CDn Vildvuxna Rosor, sen tre fyra låtar till om dan tills vi var uppe i cirkus tjugofem, och långtifrån alla var direkt enkla...och många påminde så mycket om varandra att det var klart svårt att komma vilket stick som skulle dyka upp när i vilken låt.

Repetitioner då? En bokades in, dagen innan den första spelningen - utan Thorsten, för han dök aldrig upp. Dom två timmarna gick mestadels åt till att fyra människor som aldrig tidigare träffats skulle få lära känna varandra, det blev knappt tid till att köra igenom alla låtar som vi slutligen kom överens om skulle spelas. (Detta hindrade inte Thorsten från att senare samma kväll dyka upp med tre nya låtar som han absolut tyckte att vi skulle köra...).

 

När torsdagen kom och vår premiär skulle gå av stapeln var jag så fullmatad av information att jag trodde att mitt huvud skulle sprängas. Alla låtar som gick i samma tempo, samma tonart men som ändå inte var identiska och en nästan total frånvaro av repetioner och genongång av arrangemang gjorde att jag snabbt kände paniken komma. Jodå, en recension från konserten som jag dan därpå läste i en tidning beskrev det hela som ett evigt prasslande med notpapper mellan låtarna. Och i åtminstone ett huvud - mitt - där, där var det total motorvägskorsning. Alla i gruppen var inte helt nöjda med min insats, den första kvällen, den saken var klar. Själv tyckte jag att det gick över förväntan och bättre än befarat. Men - i uppriktighetens namn - sällan eller aldrig har jag spelat så mycket fel på en spelning som då.

 

Att säga att det var en imponerande start är väl att ljuga, för det var det inte, men redan dan därpå så satt samtliga låtar betydligt bättre än vad de gjort tjugofyra timmar tidigare. Riktigt bra till och med, och efteråt så var det idel mungipor uppåt. I min egen lilla värld så har jag möblerat om verkligheten en smula: Den första spelningen på Dalarö var nog egentligen bara ett genrep. premiären var helt enkelt dan därpå! Nja, så var det ju inte, men någonstans så var det just så som det blev.

 

Thorsten satt i logen efter den andra spelningen och såg oförfalskat glad ut - ja han verkade rent ut sagt vara lycklig, ett uttryck som man inte ser så ofta hos honom. Det hade helt enkelt varit väldigt, väldigt roligt att spela på Dalarö när vi väl kommit igång. Inte bara jag utan även övriga bandmedlemmar var väldigt nöjda med hur det hade gått med tanke på de minimala förberedelser som vi hade haft. Men, vad skulle hända nu då?

 

Kort tid därpå - typ tio dagar senare - skulle vi helt plötsligt vara med på TV 4s nyhetsmorgon! Live skulle vi framföra två låtar - Bibelord och Vildvuxna Rosor, och det gjorde vi riktigt bra.

 

Någonstans där så började vi nog förstå att vi faktiskt var ett band, och att vi nog dessutom skulle fortsätta att spela tillsammans även i framtiden.

 

I början så var det knappast fråga om varken de stora scenerna eller de tunga gagerna. Långt ifrån. Snarare tvärtom. Nattklubb i Ludvika, golfklubb i Tyresö, Kjell Johanssons firmafest i Växjö, en scen bestående av träbackar på en gräsplan i Nordingrå och Hornstullspuben Sjöhästen var ganska avlägset från den Melodifestival som skulle komma men som vi inte ens kunde fantisera om. Missförstå mig inte, det saknade inte alls charm att spela på de platser dit vi kom - tvärtom faktiskt, från många småplatser har jag enbart mycket goda minnen - men det är svårt att säga att vi kände oss helt bekväma med den begränsade uppmärksamhet som vår orkester rönte. Vi tyckte nog att vi var förtjänta av mer.

 

Men var vi så bra i början då? Jo då, det var vi, men helt klart var Revolutionsorkestern i början inte det band som det är i dag. Jag tycker nog att det har tagits steg i rätt riktning gradvis men kontinuerligt under tidens gång. Repertoaren har inte bara blivit mer bekant för oss, det som inte funkade så bra i början har effektivt sållats bort till förmån för bättre låtar. Jag känner definitivt att vi i dag under en spelning har material som är starkt från början till slut. Och vi är - som alla band som spelat ihop ett tag - betydligt mer samkörda i dag än sommaren 2008.

 

Personligen så förstod jag tidigt att Thorsten var något av en oslipad diamant. En enorm talang - inte tu tal om saken - men med små skönhetsfläckar. Förvånansvärt nog så lider Thorsten både av lindrig scenskräck och vacklande självtillit. Han hade i början heller ingen vidare mikrofonteknik, och kunde ibland bli osäker på rytm och period i låtarna - något som i början spred en viss osäkerhet i bandet under spelningarna. Men allt detta vägdes mer än väl upp av en fullständigt sanslös inlevelse och scennärvaro, och - framför allt - en röst som sällan hörts i detta land. Ärligt talat, jag vet inte vem man ska jämföra honom med. Ibland var jag tvungen att nypa mig själv i armen för att förstå att det var sant - jag spelar i ett band som kompar Sveriges främste sångartist! (Faktum är att jag nog fortfarande inte riktigt greppat hur stort det egentligen är). Mycket av det som jag kallade för skönhetsfläckar funkar i dag på helt annat sätt än vad det gjorde 2008. Thorsten känns mer och mer som en komplett artist i dag.

 

Spelning för spelning så blev vi alla gradvis starkare och starkare, tajtare och tajtare, skickligare och skickligare och med tiden så blev vi ett riktigt ruggigt bra band. Inget tvivel om det.

 

Allt detta, plus att vi är ett gäng som verkligen trivs med varandra, gör att vi aldrig tvekade på att kämpa oss igenom ytterligare ett mindre gig på nån golfklubb eller lokal pizzeria. Resan har varit rolig för oss alla - och vi var hela tiden övertygade om att större scener skulle komma, förr eller senare.

 

Och det gjorde dom. 2010 var det så dags för en annan typ av spelplaner. Peace & Love i Borlänge, Gröna Lund och Liseberg var arenor som fick oss att förstå att vi hela tiden haft kompasskursen riktad åt rätt håll. 2011 gästade vi Eksjö stadsfestival, Malmös Palladium och Göteborgs Konserthus. I maj samma år så hade debutskivan - Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern - släppts, med som högst en smått sensationell fjärdeplats på försäljningslistan.

 

Hösten 2011 så tillkännagavs dessutom den största händelsen ditills i gruppens historia: deltagandet i kommande års Melodifestival! Som ni alla vet så blev utfallet från detta inget annat än en stor succé, med finalplats (och en tredjeplats - räknat på folkets telefonröster).

 

I skrivande stund - mars 2012 - så finns det en snudd på fullbokad sommar och höst som väntar på Thorsten och oss andra. Det känns som om Sverige och svenskarna slutligen fått upp ögonen för Thorsten, hans snudd på obegränsade talang och de lojala vapendragarna i Revolutionsorkestern